Platsens själ
Hotell Skeppsholmen – Hotellträdgården
En av Stockholms mest inspirerande trädgårdsmiljöer är en doldis för de flesta. Greenheart har besökt trädgården utanför hotell Skeppsholmen för att ta reda på hur man skapar en stadsträdgård som förmedlar både lugn och världsvan elegans. Landskapsarkitekten Bibbi Leine tar oss med på en resa fyra hundra år tillbaka i tiden.
Sorlet av hotellgäster och lyxlunchande affärsmän och -kvinnor dämpas av de vårgröna träden och blandas med fågelkvitter. Det är försommar i en trädgård på en av Stockholms gröna holmar.
De ockragula byggnaderna längs Långa raden ritades av Nicodemus Tessin d.y. vid sekelskiftet 1700 och byggdes varsamt om till hotell 2009. Innan dess hyste Östra och Västra Boställshusen lägenheter, kontor och ateljéer, och trädgården utanför hade vuxit sig vild. Statens Fastighetsverk ville öppna upp platsen för allmänheten och omvandlade därför husen till hotell med restaurang (Erséus arkitekter och Claesson Koivisto Rune). Hotellet i sig är värt en omväg för god mat och vackra vilsamma rum, men just idag har vi slagit oss ner på en solvarm trappa för att prata med Bibbi Leine (Landskapslaget), landskapsarkitekten som ritade trädgården för snart tio år sedan.
Det första som slår oss är ljudet av trädgård. Knastrande grusgångar, susande träd, vågskvalp, fågelsång och det där kaffekoppsklirret som påminner oss om att vi är i en offentlig miljö. Men den intima stämningen tar ändå överhanden. Det är lite äppelpallarkänsla när man smyger runt knuten till Hotell Skeppsholmen och upp på grusgången som leder in i trädgårdarna.
Ja, berättar Bibbi, det här är en unik plats som har en egen själ. Vi fick förhålla oss till den mer än fyrahundraåriga historien när vi började rita trädgården. Här har funnits planteringar sedan 1600-talet. Vi tittade på gamla kartor och ritningar från Skeppsholmen och kunde följa trädgårdens förändring.
Det måste varit spännande att utforska platsens historia?
Verkligen! När Tessin utformade området anlades en nyttoträdgård med kål och humle i rutade planer, med inslag av barockens symmetriska planteringar. Mot slutet av 1800-talet skedde en större förvandling av staden och vid Östra och Västra Boställshusen skapade man prydnadsträdgårdar med böljande former och hög detaljnivå, som ett pastoralt landskap i miniatyr.
Ritning från 2006, Landskapslaget
Men hur gick ni till väga när ni skapade dagens trädgård, som är lika intim som en gammal villaträdgård och samtidigt så exklusiv som det anstår ett lyxhotell?
Tillsammans med Statens Fastighetsverk beslutade vi att låta trädgården inspireras av 1800-talets ritningar. Det kompletterade den lugna arkitekturen med sina putsade fasader och svarta plåttak, och blev en kontrast mot Skeppsholmens annars rätt detaljfattiga parkmiljö.
Så ni grävde er bokstavligen fram till platsens själ. Vad fanns mer? Hade trädgården kvar någon struktur att gå efter?
Trädgården var ganska förfallen när vi började 2006, med ogräs och övervuxna buskage, men det finns något intressant i det som vi ville behålla.
Ramen var redan där i form av de raserade gamla stenmurarna och terrasseringen. Detta kunde vi bygga upp på nytt, och kompletterade med nya stenläggningar av kalksten, grusytor och kallmurar runt uteserveringen. Men där redovisade vi ålderskillnaden med andra material.
Vi behöll så långt det var möjligt de nära 150 år gamla fruktträden – päron, körsbär och äpple – och flyttade om en del träd, som med sina skulpturala former ger karaktär och historia.
Lite av det vilda sparade vi i form av en våräng under frukträden, samtidigt som den klippta häcken ger en välvårdad och exklusiv inramning. Det är egentligen en rest från Walter Bauers 60-talsträdgård.
Vi delade in trädgårdarna i olika funktioner med skilda uttryck och syfte. De längst västerut har mer karaktär av intima, lugna oaser, medan trädgården direkt utanför hotellentrén utstrålar blomsterprakt och elegans.
Vi jobbade också med detaljrikedom, det var centralt i det sena 1800-talets villaträdgårdar. Det är mycket det som skapar känslan här.
Text: Frida Brismar Pålsson & Stina Sjöwall
Foto: Maria Sånge